Fallet
En medlem har varit sjukskriven på grund av sjukdom. Försäkringskassan har dragit in sjukpenningen och påstår att medlemmen har arbetsförmåga. Medlemmen inställer sig hos arbetsgivaren och anmäler sig för arbete. Arbetsgivaren erbjuder medlemmen att arbeta med de arbetsuppgifter hen hade före insjuknandet. Medlemmen säger att det inte går på grund av sjukdomen. Det finns inget annat arbete för dig säger arbetsgivaren och skickar hem medlemmen. Därefter gör arbetsgivaren ingenting. Medlemmen får inte någon lön eftersom hen inte utför något arbete. Arbetsgivaren hävdar att medlemmen inte står till förfogande för arbete. Tiden går och medlemmen blir alltmer desperat. Någon rehabiliteringsutredning har inte gjorts.
- Kan detta angripas och i så fall hur?
- Är arbetsgivaren skyldig att betala lön trots att medlemmen inte kan utföra det arbete hen anställts för?
- Hur kommer vi åt att arbetsgivaren är passiv? Kan vi på något sätt framtvinga något?
Så kan facket resonera och agera
Här finns några viktiga omständigheter. Den ena är att arbetsgivaren i den aktuella situationen är skyldig enligt lag att göra en rehabiliteringsutredning, det vill säga utreda möjligheten att hitta en lösning så att medlemmen kan fortsätta att arbeta hos sin arbetsgivare. Arbetsgivaren i fallet uppfyller emellertid inte sin skyldighet utan är helt passiv. En annan viktig aspekt är att arbetsgivaren genom sitt passiva beteende framkallat en för medlemmen ohållbar situation. För medlemmen är situationen pressande såväl ekonomiskt, psykiskt som socialt. Risken för att medlemmen lämnar anställningen är uppenbar, vilket arbetsgivaren insett eller borde ha insett.
Strider mot god sed
Denna passivitet från arbetsgivarens sida att inte fullgöra sitt rehabiliteringsansvar kan ses som ett angrepp på medlemmens anställningsskydd. Vår argumentation är att arbetsgivaren genom att inte vilja utreda möjligheten till återgång i arbete avsiktligt undanhåller medlemmen arbetsuppgifter och därmed försöker att utestänga hen från arbete hos arbetsgivaren och förmå hen att säga upp sig själv.
Beteendet är otillbörligt och strider mot god sed på arbetsmarknaden. Från fackets sida kan hävdas att arbetsgivaren har gjort sig skyldig till brott mot grunderna för 7§ alternativt 18§ las, trots att anställningen inte har sagts upp av vare sig arbetsgivaren eller medlemmen. Facket bör begära lokal tvisteförhandling och yrka allmänt skadestånd för medlemmens räkning för brott mot grunderna för 7§ alternativt 18§ las.
Skyldig att betala lön
Viktigt i sammanhanget är att facket kan påvisa att det finns möjliga praktiska lösningar så att den drabbade medlemmen kan återgå i arbete hos arbetsgivaren och att arbetsgivaren inte övervägt och i varje fall inte prövat dessa förslag från facket.
I ett fall som detta kan man även använda principen att en arbetsgivare är skyldig att betala lön när rehabiliteringsansvaret inte fullgörs eller oklarheter föreligger om möjligheten till rehabilitering. Från facket kan hävdas att så länge inte arbetsgivaren fullgjort sina skyldigheter enligt rehabiliteringsansvaret så har den inte heller visat att medlemmen inte kan utföra något arbete där. Arbetsgivaren kan med andra ord inte visa att medlemmen inte står till dennes förfogande.
Allmänt skadestånd för brott mot kollektivavtalet
Förutom att betala lön är arbetsgivaren skyldig att betala allmänt skadestånd för brott mot kollektivavtalet till både medlemmen och facket. Arbetsgivaren bryter mot kollektivavtalet genom att inte utge lön. Förhandlingsbegäran ska därför också innehålla yrkande om lön för medlemmens räkning samt allmänt skadestånd för fackets och medlemmens räkning.
Lämna anställningen
I en sådan här situation där arbetsgivaren är helt passiv skulle medlemmen även omedelbart kunna lämna anställningen genom uppsägning eller frånträdande (hävning). Se praktikfall 2.