Publicerad i Dagens Industri 19 november 2013
Sverige är ett land präglat av mycket hög arbetslöshet. Över 400 000 personer, åtta procent av arbetskraften, vill arbeta men får inte ett jobb.
I samband med vårens ekonomiska utsikter presenterade LO-ekonomerna ett förslag om kraftiga finanspolitiska stimulanser för att skapa jobb och trygga välfärden. Argumenten för finanspolitiska stimulanser har under de senaste månaderna stärkts. Sverige har i dag ett lågt resursutnyttjande med hög arbetslöshet. Sverige har samtidigt en välfungerande lönebildning, låga statslåneräntor och mycket låg inflation. Detta gör sammantaget att Sverige, utan risk för kraftiga inflationsimpulser, skulle kunna genomföra en expansiv finanspolitik för att bekämpa arbetslösheten.
För LO-ekonomerna är det uppenbart att en väl avvägd finanspolitik behöver stimulera efterfrågan under en period med lågt resursutnyttjande, samtidigt som den bidrar till att åtgärda de relativt stora strukturella problem som finns på svensk arbetsmarknad.
Vi föreslår därför en satsning på 70 miljarder kronor, motsvarande cirka 2 procent av BNP. Satsningen är utformad så att den ger stora effekter på tillväxt och sysselsättning, samtidigt som den tryggar kvaliteten i välfärden.
Vi föreslår en kombination av permanenta och tillfälliga åtgärder:
- Statsbidrag till kommuner och landsting: 30 miljarder (permanent)
- Transfereringar till hushåll: 15 miljarder kr (permanent)
- Statliga infrastrukturinvesteringar: 10 miljarder (permanent)
- Bostadsinvesteringar: 10 miljarder (tillfällig)
- Arbetsmarknadsutbildning: 5 miljarder (tillfällig)
Jämfört med regeringens förslag i budgetpropositionen får våra förslag betydligt större sysselsättningseffekt mätt per satsad krona.
Regeringens budgetproposition för nästa år har otillräcklig omfattning och fel inriktning. Den ger i princip inga nya pengar till kommuner och landsting. Den innehåller inte nya resurser till statliga investeringar eller ökat bostadsbyggande. Den stärker inte möjligheterna för långvarigt arbetslösa att komma tillbaka i arbete.
Regeringens förslag är i stället helt inriktat på skattesänkningar, där merparten går till personer som i dag inte har några kreditrestriktioner och därför kommer att spara en stor del av skattesänkningarna. Både när det gäller att stimulera ekonomin och komma till rätta med strukturella problem är budgeten missriktad.
Vi bedömer att vårt stimulanspaket, när det ger maximal effekt, skulle kunna öka sysselsättningen med drygt 100 000 personer jämfört med en neutral finanspolitik. Det skulle innebära att arbetslösheten sjunker med cirka 2 procent.
Vi gör bedömningen att långt över 100 000 av de arbetslösa i Sverige har en kunskapsnivå som gör att de hade kunnat ta ett arbete om efterfrågan om arbetskraft hade varit högre.
Men expansiv finanspolitik räcker inte. Det behövs också riktade insatser för att ta sig an den del av arbetslösheten som beror på bristande utbildning och kunskap, det som kan beskrivas som den strukturella arbetslösheten.
Gymnasieskolan är nyckeln till arbetsmarknaden. Tyvärr står det klart att den svenska gymnasieskolan inte klarar sitt uppdrag att alla elever ska ges nödvändiga förutsättningar att klara utbildningen. Brister finns genom hela skolsystemet, från förskolan till gymnasieskolan, och problemen sprider sig sedan vidare ut på arbetsmarknaden.
Den svenska gymnasieskolan står inför flera stora och viktiga utmaningar. Andelen elever som lämnar gymnasiet med en fullbordad utbildning måste öka, yrkesprogrammens relevans och kvalitet måste förbättras och övergången till arbetsmarknaden behöver stärkas.
En viktig orsak till gymnasieskolans svaga resultat är elevernas bristande kunskaper från grundskolan. Den negativa utvecklingen syns också i att andelen grundskoleelever som saknar behörighet till gymnasiet ökar. Det är helt nödvändigt att säkerställa likvärdigheten i utbildningssystemet, från förskolan till gymnasiet. En särskild utmaning är gymnasieskolans yrkesprogram, som har en direkt och helt avgörande koppling till unga vuxnas etableringsmöjligheter på arbetsmarknaden. I dag minskar ungdomarnas intresse att söka sig till en yrkesutbildning.
Hela 99 procent av varje årskull söker sig till gymnasieskolan, även om alla inte är behöriga, i vetskapen om att det är nödvändigt för arbete och fortsatta studier. Därför bör gymnasieutbildningen bli obligatorisk för alla. Det skulle tydliggöra statens, kommunernas och skolornas ansvar för att ungdomar genomför sin utbildning. Det ställer högre krav på att tillräckliga resurser avsätts till gymnasieskolan och grundskolan.
De resurser som läggs på aktiv arbetsmarknadspolitik har successivt skurits ned under lång tid. Under de senaste åren satsar Sverige cirka en procent av BNP på aktiv arbetsmarknadspolitik, vilket kan jämföras med cirka två procent slutet av 1990-talet.
Dessutom har arbetsmarknadsutbildningens andel av den totala aktiva arbetsmarknadspolitiken minskat kraftigt. Knappt tre procent av alla inskrivna på Arbetsförmedlingen (öppet arbetslösa och deltagare i program med aktivitetsstöd) går en yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning varje månad. Det är en mycket liten andel.
Med en klok ekonomisk politik har Sverige goda möjligheter att pressa ner arbetslösheten rejält, samtidigt som vi säkrar det offentliga välfärdsåtagandet inför de demografiska förändringar som väntar.
Ola Pettersson, chefsekonom LO