Publicerad i Expressen 11 november 2015
När Centerpartiets Annika Qarlsson säger att kollektivavtalade löner är en mur som skapar andra klassens medborgare är hon ännu en röst i den kör som sjunger de sänkta lägstalönernas lov. Melodin är att det skulle vara en mirakelkur för unga vuxnas och flyktinginvandrares arbetsmarknadsetablering. Det är fel.
Det är inte i första hand lönerna som gör det svårt att få in foten på arbetsmarknaden, det är utbildningskraven för att få ett arbete: Utan gymnasieutbildning är jobbchansen liten, även om det handlar om ”enklare” jobb. Det beror främst på att arbetsgivare föredrar personer med högre utbildning.
En nyckelfråga som måste besvaras av dem som, likt Qarlsson, vill ha fler låglönejobb är: Varför skulle arbetsgivare plötsligt börja anställa personer med kort utbildning till ett lågt pris när högre utbildade söker samma jobb till samma låga pris?
Sänkta lägstalöner gör att kvinnodominerade LO-yrken som hotell och restaurang, städ, detaljhandel och vård och omsorg får bära det största ansvaret och kostnaderna för etableringssvårigheter. Där lönerna är lägst förutsätts redan anställda, främst kvinnor, ställa upp på ännu lägre löner. Det är oacceptabelt och riskerar dessutom att späda på rasism och främlingsfientlighet.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på kollektivavtal och 96 procent av alla i LO-yrken omfattas. Avtalen har betydligt större värde än bara lön – bland annat försäkringsskydd och, inte minst, avsättning till pension. För LO är det självklart att flyktinginvandrare och unga vuxna ska omfattas av den ekonomiska trygghet som kollektivavtalen ger.
Sverige har under lång tid haft alldeles för låg efterfrågan på arbetskraft. För att sänka arbetslösheten behövs en expansiv politik för fler jobb. Ökad efterfrågan i ekonomin skulle betyda mycket för flyktinginvandrares och unga vuxnas etableringsmöjligheter.
Det behövs också goda möjligheter för den som saknar gymnasieutbildning att få gymnasiekompetens. Nyanlända med gymnasie- och eftergymnasiala utbildningar måste snabbt få sin utbildning och erfarenhet utvärderad och när så behövs kompletterande utbildning. Svenskundervisning behöver prioriteras, både under asyltiden och inom SFI. Språkkraven behöver också nyanseras för att motverka omotiverat höga krav på kunskaper i svenska för att få ett arbete.
För dem med mycket kort utbildning bör särskilda jobb skapas, i de fall det inte är rimligt med längre utbildningsinsatser, till exempel för den som invandrar i högre ålder. Subventionerade jobb utgår från kollektivavtalsenliga villkor och löner. Det motverkar de ökade klyftor som sänkta lägstalöner skulle leda till.
Nyanlända, liksom många unga vuxna, har ofta begränsade sociala kontakter och nätverk av betydelse för arbetsmarknaden. Det gör formell arbetsförmedling viktigt, särskilt för att få ett jobb som matchar ens utbildning. Arbetsförmedlingen behöver därför ses över utifrån hur stöd för matchning, etablering och omställning kan förbättras.
Den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden är omfattande och insatser för att motverka den behöver stärkas. Eftersom det är arbetsgivare som anställer ligger ett särskilt stort ansvar på just arbetsgivare att aktivt motverka diskriminering.
Nyanländas etablering behöver underlättas, men inte till priset av att anställda i LO-yrken, flyktinginvandrare och unga vuxna ställs mot varandra. Sänkta lägstalöner är varken effektivt eller önskvärt. LO:s uppmaning till Centerpartiet och andra partier är därför politiska vägval som gör både full sysselsättning och jämlikhet möjligt.
Ulrika Vedin, Utredare LO