Publicerad i Dagens industri 20 maj 2019
Finansministern konstaterade i sin presentation av det ekonomiska läget i april att det som betecknas som ”reformutrymmet” var obefintligt för innevarande år. Anledningen, enligt regeringen, är att riksdagen i höstas antog Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag för 2019.
Detta innehöll skattesänkningar på cirka 20 miljarder kronor. Om välbehövliga satsningar ska genomföras, exempelvis på ökade statsbidrag till kommuner och landsting och återläggning av skattehöjningar – såsom slopandet av skattereduktionen för fackföreningsavgifter – innebär synsättet att utrymmet är slut och att de måste finansieras av skattehöjningar eller utgiftsneddragningar.
Men samtidigt. Statens finanser är mycket goda. Den offentliga sektorns finanser är starkare än någonsin och den offentliga skulden är på väg under det skuldankare som antagits inom ramen för det finanspolitiska ramverket. De senaste fem åren har den offentliga skuldkvoten fallit med drygt 10 procentenheter mot BNP. Detta motsvarar ungefär 500 miljarder kronor. Statens skuld är den lägsta sedan 1977.
En mer omfattande ekonomisk politik är både möjlig och önskvärd. Ramverket introducerades för att bygga upp en buffert inför det demografiska skifte Sverige nu är mitt uppe i. Genom att låta den kommunala välfärden växa efter befolkningens behov skulle staten dessutom bidra till att arbetslösheten fortsätter att sjunka, i stället för att den planar ut runt 6,5 procent. Vi anser därför att regeringen bör göra följande:
Öka de offentliga utgifterna. Sverige är nu inne i en period där de offentliga utgifterna, om kvaliteten i välfärden inte ska försämras, behöver växa snabbare än BNP på grund av den demografiska utvecklingen.
Exempelvis menar Konjunkturinstitutet att kommunsektorn måste öka sina intäkter med 90 miljarder kronor mellan 2020 och 2023 enbart för att klara dagens åtaganden på välfärdsområdet. Totalt för stat och kommun räknar Konjunkturinstitutet med att de offentliga utgifterna bör öka med 126 miljarder kronor (motsvarande 2,5 procent av BNP) fram till 2023.
Det behövs dessutom mer pengar för att se till att Sverige har en rimlig arbetslöshetsförsäkring, att pensionssystemet uppfyller de löften som utfärdades när det infördes och att arbetsmarknads- och vuxenutbildning har en sådan omfattning och kvalitet att vi kan fortsätta att trycka ner arbetslösheten.
Sluta att betala av på statsskulden. Överskottsmålet ska ses över varannan mandatperiod. Nästa tillfälle blir därmed år 2026. Att vänta så länge är att riskera för mycket. Redan i år väntas den offentliga skuldkvoten falla under nivån på det skuldankare som ramverkskommittén instiftade.
Socialdemokraterna borde åtminstone driva en finanspolitik inriktad på det balansmål som man fattat beslut om på sin kongress. Eftersom de största utgifterna kommer i kommunerna så är det rimligt att staten drar ner på sina ambitioner att betala av på statsskulden och i stället ökar utgifterna för generella statsbidrag till kommuner och landsting.
Ett lägre satt mål för det offentliga sparandet skulle underlätta finansieringen av de kommunala behoven utan att äventyra hållbarheten i de offentliga finanserna. Vad är det för vits att staten är rik om kommunerna är fattiga?
Höj skatterna. Önskvärda politiska åtgärder kan inte avfärdas med hänvisning till brist på ”reformutrymme”. Utrymme kan skapas genom en högre skattekvot eller genom att staten sparar inom någon annan del av det offentliga åtagandet.
Den svenska skattekvoten har sjunkit från 49 procent av BNP i början på 2000-talet till dagens 43 procent. Det finns dessutom en rad konstigheter och undantag på skatteområdet som skadar effektiviteten i ekonomin och som rimligen bör rättas till, främst när det gäller kapitalskatter men även för exempelvis momsen.
Vårt budskap till regeringen och samarbetspartierna är därför tydligt. Se över reformutrymmet och överskottsmålet, höj intäkterna och låt behoven i välfärden styra. Om vi ska kunna erbjuda en bra skola, äldreomsorg och sjukvård krävs resurser. Vi behöver investera i välfärden innan det är för sent.
Ola Pettersson, LO:s chefsekonom
Anna Almqvist, LO-ekonom
Åsa-Pia Järliden Bergström, LO-ekonom
Thomas Carlén, LO-ekonom
Håkan Hellstrand, LO-ekonom
Anna-Kirsti Löfgren, LO-ekonom