Fråga facket Fråga facket

Lägre ingångslön löser inte jobbutmaningen

Att sänka ingångslönerna har ingen nämnbar effekt på arbetslösheten. Inte heller är det en lösning på flyktingkrisen. Låglönestrategin är nämligen också en bidragsstrategi och vi kommer aldrig att kompromissa med att en arbetare ska kunna leva på sin lön, skriver Karl-Petter Thorwaldsson, LO.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad i Göteborgs-Posten 27 januari 2016

Kraven är inte nya. Arbetsgivare har alltid velat sänka våra löner, men argumenten har varierat. Vid storstrejken 1909 sade de att rimliga löner kostade för mycket. På 60-talet, när LO ville ha bort avtalens särskilda lägre, ”kvinnolöner” möttes vi av argumentet att det skulle försvåra för kvinnor att få jobb. De nyaste argumenten för lönesänkningar är att det skulle ge jobb åt ungdomar och nyanlända flyktingar.

Kvinnor drabbas hårdast

Men argumenten för lägre löner är ungefär lika hållbara i dag som de alltid har varit, det vill säga inte alls. Det går inte att belägga att sänkta lägstalöner har någon nämnvärd effekt på arbetslösheten. Sänkta lägstalöner betyder dessutom sänkta kvinnolöner. Det är främst inom servicesektorn, där kvinnorna är i majoritet, som arbetsgivare vill se lägre löner.

Sänkta lönekostnader har prövats i verkligheten, till exempel i de tyska så kallade minijobben. Där ligger lönen på cirka 4 200 kronor skattefria kronor i månaden. Enligt de utvärderingar som gjorts är resultatet inte uppmuntrande. Den liberala tankesmedjan Fores menade till exempel nyligen att minijobben sannolikt inte haft någon större effekt på arbetslösheten.

Låglönestrategi = bidragsstrategi

Ibland när jag möter de som vill sänka våra medlemmars löner brukar jag fråga om de vet hur låga lägstalönerna faktiskt är? Många gör inte det. För en restauranganställd 18-åring är minimilönen i dag enligt kollektivavtalet 15 336 kronor i månaden, före skatt. Min följdfråga blir då hur mycket lägre de vill att lönen ska bli?

Om vi hade lyssnat till de som redan i början av 2000-talet krävde sänkta lägstalöner hade den lägsta heltidslönen i dag legat på under 12 000 kronor före skatt. För att en familj ska kunna klara sig på den lönen skulle de behöva samhällets stöd till sin försörjning.

Låglönestrategin är alltså också en bidragsstrategi.

Det stämmer inte heller att sänkta lägstalöner skulle ha någon nämnvärd effekt på ungdomsarbetslösheten. Internationellt finns inget samband mellan länders ungdomsarbetslöshet och lönenivåerna. Ett tydligt exempel är när alliansregeringen mellan 2007 och 2009 sänkte arbetsgivaravgiften för unga med en tredjedel. Enligt de utvärderingar som gjordes gav det på sin höjd en marginell effekt på sysselsättningen. Enligt IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, kostade subventionen 1,0 – 1,6 miljoner kronor per jobb. Det är knappast en effektiv jobbpolitik.

Ingen lösning på flyktingkrisen

Inte heller är sänkta löner någon lösning på flyktingkrisen. Nyanlända kan redan i dag anställas till mycket låga kostnader. Ett företag som anställer en flykting till en månadslön på 20 000 kronor behöver ofta inte betala mer än drygt 10 000 kronor i lön. Resten står skattebetalarna för genom de så kallade nystartsjobben. Om inte näringslivet är nöjt med att betala en månadslön på 10 000 kronor, hur långt ner vill de då gå för att våga anställa?

Från LO:s sida menar vi att vägen framåt i stället bör följa två huvudspår:

För det första behöver vi investera mer i bostäder, infrastruktur och välfärd. Det ger jobb, både åt nyanlända och åt andra.

För det andra behöver vi satsa på utbildning. Huvudförklaringen till att nyanlända har lägre sysselsättning är att de i genomsnitt har sämre utbildning än infödda. Ett liknande samband finns när det gäller ungdomar, det är framför allt de som saknar gymnasieutbildning som har svårt att få jobb.

Lönekostnader kan spela roll

Vi förnekar inte att även lönekostnader kan spela en viss roll för grupper som står särskilt långt från arbetsmarknaden. Men då är inte lösningen sänkta lägstalöner för alla utan åtgärder som är riktade mot just dessa grupper, till exempel lönesubventioner och beredskapsjobb. Här kan dessutom parterna bidra med lösningar som snabbspår, validering och yrkesintroduktionsanställningar.

Att komma tillbaka till full sysselsättning är vår tids viktigaste inrikespolitiska fråga. I det arbetet vill LO vara med. Vi lyssnar gärna till alla konstruktiva förslag och är självklart också beredda till kompromisser. Men på en punkt kommer vi aldrig att kompromissa: LO:s medlemmar ska kunna leva på sin lön. Även en arbetare ska kunna försörja sig på ett heltidsjobb. Det är faktiskt ingen orimlig ambition i Sverige 2016.

Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande för LO