Publicerad i Svenska Dagbladet 21 augusti 2018
Socialdemokraterna vill skapa ett starkare samhälle – ett tryggare Sverige. I det arbetet är skolan en hörnsten. Under mandatperioden har den socialdemokratiskt ledda regeringen satsat stort på skolan. Bara i år uppgår satsningarna till 13 miljarder kronor. Det har gett resultat. Skolresultaten i internationella kunskapsmätningar pekar uppåt, fler lärare återvänder till läraryrket och vi har de minsta barngrupperna i förskolan på decennier. I dag arbetar 28 000 fler i skolan jämfört med när den borgerliga regeringen styrde.
Samtidigt står skolan inför svåra uppgifter. Lärarbristen, det stora antalet elever som inte blir godkända och den ökande betydelsen av elevernas hemförhållanden för studieresultaten hotar en fortsatt stark kunskapsutveckling. Ovanpå detta ligger stora demografiska utmaningar för skolan – fram till 2026 kommer närmare 1400 nya skolor att behöva byggas för att möta växande elevkullar. Dessa är utmaningar som inte kan lösas med skattesänkningar eller privatiseringar, utan kräver en kraftsamling från hela samhället. I ett sådant läge har vi inte råd med brister i vare sig skolsystemet eller pedagogiken.
Under våren har debatten om den svenska skolans kunskapssyn gått varm. I det sammanhanget har Socialdemokraterna anledning att vara självkritiska över delar av den förda skolpolitiken bakåt i tiden. Vi har inte tillräckligt betonat betydelsen av ämneskunskaper i skolan, lärares viktiga roll som instruerande ledare i klassrummet samt elevers plikt att anstränga sig i skolarbetet.
Självklart spelar faktakunskaper roll. Självklart ska lärare vara ledare och inte reduceras till passiva handledare som ska ”guida” eleverna i undervisningen. Självklart ska det råda studiero på lektionerna och lärare ska respekteras för de professionella kunskapsförmedlare de är.
Och lika självklart: i den svenska skolan ska elever lära sig att analysera och förstå komplicerade sammanhang. Elever som behöver stöd ska få det. Och skolans arbetssätt är demokratins. Inga familjer ska någonsin behöva tvivla på att vi socialdemokrater alltid sätter elevernas kunskap och bildning i första rummet.
Socialdemokraterna har under mandatperioden prioriterat skolan och lagt om skolpolitiken. Vi vet att en skola som lämnar eleverna åt sig själva i sökandet efter kunskap och ser mellan fingrarna på stök, skolk och sena ankomster sviker alla elever – men allra mest de elever som kommer från hem utan starka studietraditioner. Att lärare tillämpar en evidensbaserad pedagogik och har ett tydligt ledarskap i klassrummet är på så sätt en viktig jämlikhetsfråga. Därför har Socialdemokraterna under våren presenterat vallöften för öka tryggheten och studieron i skolan, bland annat förslag om att förbjuda mobiltelefoner i klassrummet.
I regeringsställning har vi fattat beslut om att utöka undervisningstiden i matematik och i idrott och hälsa, infört obligatorisk lovskola och agerat mot betygsinflationen genom att knyta betygssättningen hårdare till resultaten på de nationella proven. Vi har inrättat nationella skolutvecklingsprogram för att stärka lärarnas undervisning och ledarskap i klassrummet samt fattat beslut som har möjliggjort att Skolverket ska se över de hårt kritiserade kunskapskraven som infördes av Jan Björklund under den förra regeringen.
På samma sätt som vi i socialdemokratin har rannsakat vår skolpolitik vore det på sin plats att även andra partier gör det. Den naiva synen på skolan som en marknad och eleverna som kunder har bäddat för en låt-gå-attityd till skolan och dränerat skolans kunskapsuppdrag.
Sverige är i dag det enda landet i världen som kombinerar en skattefinansierad skolpeng med obegränsade möjligheter att ta ut vinst, ett löst reglerat skolval och en närmast fri etableringsrätt för privata aktörer. När detta marknadssystem infördes i början av 1990-talet var teorin att kunskaperna skulle öka, skolan skulle bli mer kostnadseffektiv och att ett myller av små pedagogiska initiativ skulle växa fram vid sidan av de kommunala skolorna.
I dag vet vi att det inte blev så. I stället fick vi sjunkande kunskaper, ökande segregation och framväxten av börsnoterade skolkoncerner som många gånger har trängt undan idéburna initiativ. Vi har fått ett förytligande av skolans kunskapsuppdrag i profilering och reklam samt ett tryck på lärare att sätta högre betyg än vad eleverna förtjänar. Samtidigt har miljardbelopp, som kunde gått till fler lärare och bättre undervisning, lämnat skolan i privata vinster.
Detta är kända förhållanden. Ändå lyser kritiken och reformvilja med sin frånvaro. I stället slåss borgerligheten för att behålla varje del av ett skolsystem som av forskning och profession har dömts ut för att öka skillnaderna mellan elever – utan att leda till höjda kunskaper.
En anmärkningsvärd aspekt som de borgerliga partierna ofta missar i sitt vurmande för marknadslösningar i skolan är att dessa i själva verket gynnar den flumpedagogik som de, precis som vi, vänder sig emot. Undervisningsformer där läraren inte är så viktig, utan i stället ger stort utrymme för elevens eget arbete är billig pedagogik. Lockelsen för skolor att – av ekonomiska skäl – tillämpa den här sortens pedagogik är därmed stor.
På samma sätt bidrar skolpengssystemet till en förskjuten maktbalans mellan lärare och elev i klassrummet. När elever, likt kunder på en marknad, kan leta efter de skolor som erbjuder höga betyg utan att kräva hårt arbete undergrävs lärarnas roll som respekterade ledare. I stället för att ägna sig åt pedagogiska överväganden tvingas lärare förhålla sig till eventuella finansiella konsekvenser av sina handlingar när de till exempel sätter ett lågt men rättvist betyg till en elev som, uttalat eller underförstått, kan ta sin skolpeng och gå.
Dessa två exempel understryker hur det som i debatten har kallats ”flumskolan” och ”marknadsskolan” egentligen är två sidor av samma mynt. Vi socialdemokrater har rannsakat oss och lagt om vår politik i bägge frågorna. I det starka samhälle som vi vill skapa är skolan en samhällsinstitution som inte sätter ekonomisk vinst i första rummet utan elevernas kunskap och bildning. Där är elever varken skapare av sin egen kunskap eller kunder på en marknad. Nu är det upp till borgerligheten att göra detsamma. Vågar ni ompröva er tro på marknadslösningar i skolans värld? Elever och lärare förtjänar en skolpolitik som bygger på forskning och beprövad erfarenhet – inte på prestige och fastlåsta positioner.
Anna Ekström, Gymnasie- och kunskapslyftsminister (S)
Karl-Petter Thorwaldsson, LOs ordförande