Svenska Dagbladet 2012-11-14
Vissa löntagargrupper får allt sämre möjligheter till en trygg förankring i arbetslivet. Det gör att klyftorna på arbetsmarknaden ökar. Om inget görs för att motverka otryggheten i arbetslivet riskerar klyftarna att bli än större. I den första rapporten från LOs förbundsgemensamma utredningsprojekt Arbetsmarknaden efter krisen identifieras tre områden där arbetsgivarnas ökade krav på löntagarna splittrar arbetsmarknaden.
1. Krav på allt längre utbildning. Utbildning fungerar som en sorteringsmekanism och kraven på att få ett arbete har i många fall ökat mer än kraven på att utföra samma arbete. Konkurrensen om jobben har blivit hårdare från en allt mer välutbildad arbetskraft. Stigande utbildningsnivå är positivt, men det finns samtidigt en omfattande felmatchning på arbetsmarknaden där många anställda har längre utbildning än vad jobbet faktiskt kräver. Konsekvensen blir att personer med kortare utbildning trängs ut från ”sin” del av arbetsmarknaden av personer med lite längre utbildning samtidigt som de senare skulle kunna ha mer kvalificerade arbetsuppgifter än vad de har.
Hög arbetslöshet i kombination med dagens undermåliga arbetslöshetsförsäkring riskerar att förvärra felmatchningen. Vi vill stärka utbildningens kvalitet och höja arbetskraftens lägsta utbildningsnivå parallellt med att stimulera framväxten av mer kvalificerade jobb med högre utbildningskrav för att minska felmatchningen. Det stärker den svenska modellen och dess fokus på starkt humankapital, strukturomvandling och produktivitetstillväxt.
2. Krav på allt mer flexibel arbetskraft. Idag handlar flexibilitet nästan uteslutande om arbetsgivarnas krav på så kallad numerär flexibilitet, det vill säga om att kunna säga upp personal så snabbt som möjligt och om precisionsbemanning. Flexibilitet blir då synonymt med avregleringar. Följden blir att andelen anställningar som arbetsgivarna anser flexibla, men som löntagarna ofta upplever som otrygga, ökar påtagligt. Det handlar bland annat om visstids- och deltidsanställningar, inhyrd personal och krav på f-skattsedel istället för anställning. För vissa löntagare blir deras utbytbarhet den ”egenskap” som arbetsgivarna värderar högst.
Den ökade numerära flexibiliteten har inte kombinerats med ökad trygghet och stärkt omställningsförmåga för löntagarna. Utvecklingen är inte hållbar. Vi vill därför stärka den funktionella flexibiliteten, som bland annat omfattar företagens och organisationernas interna omställningsförmåga och löntagarnas kompetensutveckling. Det främjar en långsiktigt hållbar flexibilitetsmodell. En viktig utmaning för fackliga organisationer är att fylla flexibilitetsbegreppet med ett eget innehåll som kan ställas mot arbetsgivarnas syn, och som även inkluderar trygghet och flexibilitet för löntagarna.
3. Krav på billigare arbetskraft. På delar av svensk arbetsmarknad växer en låglönekonkurrens fram. Arbetsgivare kringgår kollektivavtalade arbetsvillkor och löner och det är främst utländsk arbetskraft som utnyttjas. Studier visar att utländska löntagare riskerar att få mellan 55 och 80 procent av svenska löntagares timlöner. Reglerna kring migrerande arbetskraft är mycket bristfälliga och det finns i praktiken små möjligheter för myndigheter och fackföreningar att kontrollera att arbetsgivare följer avtal och faktiskt betalar ut löner. Sverige vinner på öppenhet och behöver såväl inhemsk som utländsk arbetskraft, men det är oacceptabelt att löntagare ställs mot löntagare genom att de erbjuds olika villkor och löner beroende på var de kommer ifrån.
I Sverige, tillskillnad från många andra EU-länder, ställs inga krav på kollektivavtalsenliga förmåner vid offentliga upphandlingar. Politiken bidrar alltså till en priskonkurrens som ger utrymme att kringgå kollektivavtalen. Utnyttjandet av alltför billig arbetskraft skapar en osund konkurrens som, inte minst i kristider, kan tvinga fler företag att pressa löner och villkor.
Bilden av en polariserad arbetsmarknad är tydlig. För vissa löntagare, ofta med kortare utbildning, krymper arbetsmarknaden samtidigt som konkurrensen om de kvarvarande jobben, på grund av hög arbetslöshet, felmatchning och pressade löner, blir allt hårdare. Polariseringen innebär en maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel som sätter ytterligare press på löntagarna. Mot detta krävs en tydlig facklig strategi och politisk handlingskraft. Utvecklingen mot ökade klyftor försämrar möjligheterna att åter nå full sysselsättning utan stora inkomstskillnader. Det vinner i längden ingen på.
Thomas Carlén, LO-ekonom och projektledare
Sven Ljung, Utredare på Byggnads
Ulrika Vedin, Utredare på LO och projektledare