Publicerad i Dagens Arena 30 maj 2013
Sacos ordförande Göran Arrius skriver på DN Debatt den 27 maj 2013 att det behövs en tredje väg i synen på anställningsskyddet. Saco har studerat hur det svenska anställningsskyddet fungerar i praktiken. I likhet med LO:s, Svenskt Näringslivs och PTK:s gemensamma rapporter från våren 2011, visar Sacos studie att det svenska anställningsskyddet fungerar mycket bättre än sitt rykte.
I grunden handlar anställningsskyddet om maktrelationer på arbetsmarknaden. Empiriska studier utgår också ofta från ett arbetsgivarperspektiv. Studier av konsekvenser av ett alltför svagt anställningsskydd likväl som studier ur ett löntagarperspektiv är ovanliga trots att såväl samhället som arbetsgivare och löntagare har rättmätiga intressen som ska vägas in. När lagen om anställningsskydd, las, tillkom vägdes också samhällets, löntagarnas och arbetsgivarnas intressen noga samman. Lagen är inte enbart till för arbetsgivare.
Som LO ser det finns det i dagsläget två allvarliga problem med las. Det ena handlar om en glidning i synen på begreppet tillräckliga kvalifikationer till förmån för ett mer vitt och otydligt begrepp, ofta kallat kompetens.
Det finns en stor risk att kompetensbegreppet fylls med subjektiva krav på önskvärda personliga egenskaper snarare än objektiva krav på de sakkunskaper och färdigheter som krävs för att utföra arbetsuppgifterna. Det har också blivit vanligare att arbetsgivare ställer krav på både så kallad social och estetisk kompetens. I klartext handlar det ofta om att den anställde ska vara självgående, ha samarbetsförmåga, vara flexibel, serviceinriktad och gärna se bra ut.
Dessutom finns en systematiskt ojämnt fördelad tillgång till kompetensutveckling och möjligheter att lära sig nya saker i arbetet. Här syns ett tydligt klass- och könsperspektiv. Kvinnor i arbetaryrken kommer sämst ut medan högre tjänstemän kommer bäst ut. Arbetsgivare, som ju leder och fördelar arbetet, har samtidigt ett ansvar för att se till att all personal har uppdaterade och aktuella kunskaper för att kunna utföra sitt arbete på ett bra sätt. Tyvärr uppfylls sällan detta ansvar på ett tillfredsställande sätt, åtminstone inte på LO-sidan.
Kompetensbegreppet är alltså synnerligen otydligt, vilket innebär att anställningstid är ett viktigt kriterium för att objektivt bedöma och fånga de kunskaper och yrkeserfarenheter som är relevanta och tillräckliga i en arbetsbristsituation. Det är viktigt för att anställningsskyddet ska vara någorlunda förutsägbart och rättssäkert.
Det andra problemet i las handlar om att arbetsgivare av politiken getts allt för generösa möjligheter att använda tidsbegränsade anställningar under lång tid. Kvinnor, unga och utrikes födda, främst i arbetaryrken, har oftare tidsbegränsade anställningar än andra, och det under långa perioder. Det innebär en osäker livssituation och är oacceptabelt.
I bland kan det framstå som om Sverige är ett unikt land som har en lag om anställningsskydd. Så är givetvis inte fallet. I ett internationellt perspektiv är anställningsskyddet inte heller särskilt starkt. Ett förbättrat anställningsskydd är en av de viktigaste frågorna för LO. LO vill helst ha kollektivavtalade lösningar men arbetsgivarnas motstånd mot detta är stort. Därför behövs att politiken sätter rimliga ramar för anställningsskyddet.
Ifråga om anställningsskyddet behövs ett tydligt klass- och könsperspektiv eftersom verkligheten ser olika ut för olika löntagargrupper. För LO är det centralt att alla löntagare har ett likvärdigt anställningsskydd. Därför blir våra slutsatser i vissa avseenden annorlunda än Sacos:
LO anser att det behövs ett tak för hur lång tid en löntagare ska kunna vara tidsbegränsat anställd. LO anser att anställningstid är ett viktigt och rättssäkert kriterium vid uppsägningar på grund av arbetsbrist.
Sofie Rehnström, jurist LO
Ulrika Vedin, utredare LO