Fråga facket Fråga facket

”Räntevapnet biter inte på dagens svenska inflation”

Ekonomi Riksbanken råder inte över världsmarknadspriser på olja, vete eller gas. Och eftersom inflationen drivs av utbud och inte efterfrågan är höjd ränta i Sverige ingen effektiv strategi, utan hjälper bara till att kväva ekonomin. Ledningen för Riksbanken måste släppa prestigen och ändra den misslyckade penningpolitiken, skriver LO-ekonomerna.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad i Dagens Nyheter 13 november 2023

Svensk ekonomi försvagas snabbt. Finanspolitiken behöver nu rädda jobb och tillväxt från Riksbankens felaktiga penningpolitik. Riksbankens ränta är i normalfallet ett effektivt vapen mot inflation. Men för att vapnet ska bita måste inflationen drivas av en alltför hög efterfrågan.

LO-ekonomerna har konsekvent argumenterat för att den nuvarande svenska inflationen inte är efterfrågedriven utan i huvudsak utbudsdriven. Inflationen är en effekt av globala utbudsstörningar, prischocker och krig. Bördan av den utbudsdrivna inflationen har i huvudsak burits av konsumenterna, samtidigt som företagens vinster har stigit. En utbudsdriven inflation knäcks inte av en höjd styrränta av den enkla anledningen att varken Riksbanken eller svenska hushåll styr över internationella priser på olja, vete eller gas.

Trots detta har det från Riksbanken och de svenska storbankerna i den offentliga debatten återkommande hävdats att höjd styrränta är en effektiv metod för att hantera den nuvarande inflationen. Men nya beräkningar från LO-ekonomerna, som bryter ner prisökningarna till utbuds- och efterfrågedriven inflation, visar att mindre än en fjärdedel av den svenska inflationen under 2023 drivs av hög efterfrågan (vi har använt en metod utvecklad i två uppmärksammade studier från Federal Reserve och IMF). Riksbankens styrränta är således ett ineffektivt vapen mot den rådande inflationen.
Det betyder inte att räntehöjningarna är utan effekt på ekonomin. Tvärtom. Räntehöjningarna har, kombinerat med den utbudsdrivna inflationens åtstramande effekt, gjort kraftigt avtryck.

Bostadsproduktionen störtdyker. Arbetslösheten bland byggnadsarbetare har ökat med 25 procent. Antalet påbörjade bostäder väntas bli cirka 75 procent lägre 2024 jämfört med 2021. Hushållen drar åt svångremmen allt hårdare. Sett till den reala konsumtionen innebar september 2023 en årlig procentuell minskning av detaljhandelns omsättning som inte skådats sedan 1991.

Finns det då inget skäl alls för en centralbank att agera vid en utbudsdriven inflation? Jo, ett argument är att löntagarnas förväntan på den långsiktiga inflationen kan påverkas av hög inflation (oavsett om den är efterfråge- eller utbudsdriven), vilket kan leda till en skadlig pris- och lönespiral som är svår att bryta. Men Sverige har till skillnad från USA, Storbritannien och euroområdet en centraliserad lönebildning med låg löneglidning. LO utgår explicit från en prisnorm om 2 procents inflation när det samhällsekonomiska utrymmet för löneökningar beräknas. Detta betyder att risken för att den nuvarande utbudsdrivna inflationen ska skapa ett lönerace är mindre i Sverige än i vår omvärld. Sverige har dessutom en högre privat skuldsättning och kortare bindningstider på bostadslånen än länderna på den europeiska kontinenten. Detta betyder att räntehöjningar skadar mer i Sverige än i Europa. Sverige borde således i rådande situation ha en lägre ränta än den nivå som sätts av ECB.

Vad bör nu göras? Det står klart att Riksbankens penningpolitik är ett betydande policymisstag. Men dagens direktion har investerat alltför mycket prestige i den nuvarande skadliga politiken. Det talar för att Riksbanken, precis som vid policymisstaget för 15 år sedan då Riksbanken höjde styrräntan endast fem dagar innan Lehman Brothers kollapsade, kommer att ha svårt att byta fot. År 2008 krävdes det en internationell finansiell härdsmälta innan Riksbanken slutade höja och i stället sänkte räntan. Även om Riksbanken skulle ändra sin kurs så tar det tid att vända de negativa effekterna av penningpolitiken.

Det finns också en betydande risk att världen kan drabbas av nya och återkommande utbudsdrivna pris¬ökningar, inte minst som en effekt av de pågående konflikterna i Mellanöstern. Att bekämpa priseffekter av återkommande internationella kriser kräver en helt annan verktygslåda än den som delegerats till Riksbanken. Det finns därmed skäl att hitta en bättre balans långsiktigt mellan finans- och penningpolitiken. Där finanspolitiken långsiktigt behöver vara mer expansiv, medan penningpolitiken kan hållas mer neutral. Riksdag och regering måste nu genom finanspolitiken snabbt ta kontroll över situationen för att förhindra en ekonomisk krasch. Finanspolitiken har förutsättningar att snabbt tillföra nödvändig energi till det ekonomiska blodomloppet.

Åtgärder som bör övervägas är:
● Ett offentligt kreditgivningsprogram med stöd till varje lägenhet eller småhus som börjar byggas.
● Statliga resurser till kommuners och regioners välfärd.
● Breda ekonomiska lättnader för låg- och medelinkomsttagare, exempelvis höjda barnbidrag.
● Ett brett investeringsprogram för att säkra energiförsörjningen i syfte att minska Sveriges sårbarhet för prischocker.

Inflationen i Sverige är huvudsakligen utbudsdriven. Riksbankens penningpolitik är felavvägd och räntan bör skyndsamt sänkas. Men det krävs också en finanspolitik som tar större ansvar för konjunkturstabiliseringen. Sverige behöver en ekonomisk politik som styr bort från risken för en ekonomisk krasch och tillbaka till finansiell stabilitet och ekonomisk tillväxt.

Anna Almqvist: LO-ekonom
Niklas Blomqvist: LO-ekonom
Thomas Carlén: LO-ekonom
Peter Gerlach: LO-ekonom
Torbjörn Hållö: LO-ekonom