Publicerad i Göteborgs-Posten 19 november 2022
Vid sidan av de stora och omskrivna projekten med batteritillverkning och kolfritt stål finns en stor mängd av mindre initiativ som tillsammans får stor påverkan. Understött av politik som knuffar företag och konsumenter åt rätt håll har svenska företag tagit ansvar för att ställa om. Om åtta år ska Volvo bara tillverka elbilar, att tro att den omställningen sker automatiskt utan politiskt tryck är sanslöst naivt. Det måste stödjas av investeringar och ekonomiskt stöd, som levereras av politiken. Den politik vi hittills sett från regeringen hotar de svenska företag som tar stort ansvar.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har lovat att hon ska berätta nästa år hur vi ska nå upp till de internationella klimatöverenskommelser Sverige signerat. Under tiden presenterar hon politik som ökar utsläppen. Detta kortsiktiga fokus skadar svensk industris konkurrenskraft och hotar jobb.
Hamnar i skamvrån
Det är en politik som skämmer ut Sverige. Vi hamnar i skamvrån. Helt i onödan eftersom det finns stort engagemang, kunskap och vilja bland svenskarna att ställa om. Vi vill behålla de vita vintrarna och en fungerande matförsörjning, vi vill inte att våra vackra vattennära bostäder ska översvämmas, vi vill ha arbeten som gör planeten nytta, inte skada, vi vill inte att miljontals klimatflyktingar ska behöva fly sina hemländer. Vi vill efterlämna en bättre värld till våra barn och barnbarn.För att det ska bli verklighet måste klimatpolitiken bli kl assmedveten. Den kan inte enbart handla om att ge subventioner till rika människors bilar. Om klimatpolitiken ytterligare ökar ojämlikheten får den inget förtroende. Sverige måste ställa om och det är ett måste att alla är med på resan.
Låt mig lyfta några exempel på hur dagens klimatpolitik är helt felriktad Det nygamla reseavdraget regeringen beslutat om gynnar höginkomsttagare på ett orimligt sätt. Pengarna går främst till bilpendlare som bor nära arbetet. Det missgynnar kollektivtrafik, med negativa konsekvenser för klimat och miljö. Avdraget måste reformeras för att ge stöd till de som verkligen behöver det. Glesbygd och områden utan god kollektivtrafik behöver högre stöd. Reseavdraget kan inte vara till för att välbetalda tjänstemän med fem minuter till pendeltåget ska få skatterabatt. Arbetare som åker till jobbet har större behov än SUV-ägaren som bilpendlar av bekvämlighet. Speciellt när den höga inflationen gör att många låg- och medelinkomsthushåll har svårt att få ekonomin att gå ihop. Långsiktigt behöver Sverige fasa ut bensin och diesel och ersätta med klimatneutrala bränslen, men idag har många knappt råd att ta sig till jobbet.
Innan valet fick vi högljudda löften om flera kronors minskade priser vid pump, det blev det inget med. SD skyller på att verkligheten stod i vägen. Undrar var SD var under valrörelsen när de kom med sina löften. Tydligen inte i verkligheten. För att fler ska kunna byta sin oljebil till en elbil måste priserna på elbilarna ner. Under tiden det tar måste bränslepriserna vara på rimliga nivåer. På två år har dieseln blivit mer än tio kronor dyrare per liter. Något som också hotar viktiga jobb.
Vräka ut tusenlappar
Ett annat exempel är elprisstödet. Att ha en planekonomisk modell där staten först via Svenska kraftnät tar in en konstlat hög elavgift för att därefter betala tillbaka den till alla hushåll och företag oavsett deras behov är en helt skev modell. Välmående villaägare och företag med bundna elprisavtal får lika mycket eller mer ersättning än småföretag och personer med mycket små marginaler. Ge elprisstödet till de som har behoven istället för att vräka ut tusenlappar på de som klarar sig utan. Det bästa sättet att minska sina elkostnader är att effektivisera uppvärmningen av sitt boende. Ge stöd till effektivisering av uppvärmningssystem. När marginalerna är små har man sällan råd med en större investering och straffas därmed med högre energikostnader.
Investera i utbyggd överföringskapacitet i elnäten, bygg ut snabb ny elproduktion, det vill säga främst vind- och solkraft. Klimathotet är på allvar och stora delar av svenskt näringsliv arbetar för fullt för ta sin del av ansvaret. Politiken måste understödja det. Annars hamnar Sverige i kölvattnet.
Susanna Gideonsson, LOs ordförande