De fackliga organisationerna växte fram för att kräva högre lön, bättre arbetsvillkor, men också för att bryta arbetsgivarnas envälde. Sedan starten har ett fackligt mål varit att stärka demokratin i arbetslivet. Samtidigt har mycket hänt i Sverige sedan de första fackliga organisationerna bildades för 150 år sedan. Både genom lagstiftning och kollektivavtal har de fackliga organisationerna flyttat fram sina positioner. Arbetsgivarna är skyldiga att följa lagar om arbetsmiljö, anställningsvillkor och måste betala ut de löner som finns reglerade i kollektivavtal. De fackliga organisationerna har en insyn och i vissa frågor ett direkt inflytande. Allt som regleras genom avtal bygger på att fackliga organisationer och arbetsgivare är överens.
Maktbalansen på arbetsplatserna
Frågan om demokrati i arbetslivet rör maktbalansen på arbetsplatserna. Det innebär att det också finns ett drag av kraftmätning. Om de anställdas makt på arbetsplatsen ökar då minskar arbetsgivarens makt och vice versa. Fackföreningsrörelsen har organiserat sig kring denna dragkamp.
Det betyder inte att det handlar om en entydig motsättning. Arbetstagare som har inflytande blir mer kreativa, mer innovativa, får bättre hälsa och upplever oftare att arbetet är meningsfullt. Allt detta innebär i sin tur att de kommer att utföra arbetet på ett bättre sätt, något som både gynnar arbetstagare och arbetsgivare.
Motstridiga och gemensamma intressen
Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare är pluralistisk, det finns både motstridiga och gemensamma intressen. Denna komplexa relation sätter sin prägel på det fackliga arbetet. Den fackliga historien visar på en blandning av tuffa konflikter och samverkan.
Den svenska modellen påverkas samtidigt av förändringar i omvärlden. Den upparbetade relation mellan fackliga organisationer och arbetsgivare utmanas i dag av globaliseringen. Kolliderande arbetslivskulturer möts exempelvis genom ”Kinafiseringen” av företag som Volvo personvagnar.