Medlemsminskningen i LO-förbunden har pågått under en längre tid, men under det senaste året har minskningen av antalet medlemmar varit dramatisk. Det totala antalet medlemmar i LO-förbunden har minskat med
cirka 450.000 sedan 1997. Den stora minskningen beror på alla arbetstillfällen som försvann under krisåren och på den strukturomvandling som följde och att dagens unga inte ser det som en självklarhet att gå
med i facket.
Det viktiga att titta på är organisationsgraden – hur stor andel av de arbetande som är med i facket. Organisationsgraden var som högst i mitten av 1990-talet efter den ekonomiska krisen. 1996 var cirka 87
procent av arbetarna med i facket. Idag är motsvarande siffra 73 procent. Under 2007 har LO-förbunden minskat med 120.000 medlemmar.
Det är en allvarlig situation, även om vi i jämförelse med alla andra länder har en unikt hög organisationsgrad. Särskilt bekymmersamt är att de unga och tillfälligt anställda, framför allt i storstäderna,
inte går med.
Vi är djupt oroliga över att allt fler väljer att stå utanför facket. Vi är oroliga för att många löntagare kommer att stå ensamma i tvister med arbetsgivaren. Vi är oroliga också därför att den fackliga
styrkan och legitimiteten bygger på att vi är många.
Att vi är många gör att de anställda blir en kraft som kan vara med och bestämma villkoren för arbetet. Genom att löntagarna sluter sig samman blir de också en kraft att räkna med för arbetsgivaren. Det
fackliga medlemskapet gör också att varje individ blir stark som anställd.
Jag ser tre huvudsakliga orsaker till att antalet medlemmar minskat;
1. Det handlar om att arbetsmarknaden förändrats. Dels handlar det om att fler jobbar på små arbetsplatser där det är svårare att organisera medlemmar än på större arbetsplatser och dels handlar det om att
andelen arbetare minskat.
2. Det handlar också om hur vi arbetar fackligt. Facket måste finnas på arbetsplatserna, men vi måste också vara en organisation som är öppen och tillgänglig för medlemmarna via telefon, webb och annat. Vi
måste också vara en facklig organisation som stimulerar medlemmar att vara aktiva och driva frågor för att nå bättre villkor. Facklig närvaro, fler kontakter mellan medlemmar och fokus på att rekrytera nya
medlemmar ska alltid stå högst upp på dagordningen. Vi måste bli bättre på det som vi redan gör, men vi måste också bli bättre på att berätta om vad vi gör. Vi måste bli bättre på att visa konkreta exempel på
vad det kan betyda för den enskilda att vara med i facket.
Unga väger noga kostnaden för fackligt medlemskap mot nyttan – det ställer större krav på oss att visa att ett medlemskap i facket gör skillnad. Vi måste hitta kanaler och tilltal som når också de unga. Det
handlar framför allt om mer personliga kontakter och att facket är tillgängligt på olika sätt.
3. Och det handlar förstås också om den borgerliga regeringens politik. Fredrik Reinfeldts regering har framförallt gjort det dyrare att vara med arbetslöshetsförsäkringen, samtidigt som ersättningen
försämrats. Många hundratusentals människor står idag utanför a-kassan därför att de inte har råd eller ser nyttan med att betala den höjda avgiften. Eftersom medlemskap i arbetslöshetsförsäkringen och
medlemskapet i facket till stor del hänger ihop så har många valt att lämna facket. Vi måste lyckas att förklara nyttan med såväl a-kassa som medlemskap i facket trots att det kostar mer än tidigare.
Tack vare hög organisationsgrad har Sveriges fackföreningar en stark ställning både nationellt och internationellt. Ska löntagarnas position kunna förstärkas krävs att vi alla som är fackligt aktiva sätter
organisering överst på dagordningen. Varje löntagare som väljer att stå utanför innebär att såväl individen som kollektivet blir svagare. Vi som arbetar fackligt måste varje dag fundera över hur vi ska få fler
att välja att gå med i facket.
Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande
Artikel publicerad på Dagens Arenas hemsida den 18 februari 2008